Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/cache.php on line 99

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/theme.php on line 576
Björn Eriksson » Att knyta an bakom knuten - recension av ett föredrag

Björn Eriksson

 

Att knyta an bakom knuten - recension av ett föredrag 18 januari 2009

Sparat under: Betraktelser, Engagemang, Recensioner — Osso @ 11:09

I torsdags njöt jag av att bo i Uppsala genom att närvara ett kvällsföredrag på temat hållbar utveckling och ens eget ansvar av och med Mattias Klum, arrangerat av CEMUS. Föredraget väckte många tankar och reflektioner samtidigt som mycket lite av vad Mattias sade var nytt eller obekant för mig.

.

.

.

En kort resumé av föredraget. Mattias inledde med tankar om det angelägna i att verka för en hållbar utveckling och gled sedan in i en publikfriande bildvisning. Fantastiska bilder och historier. Stickspåren om kissande nattdjur och badbyxfärgen varvades med vackra bilder från platser som skadats, hamrats och försmåtts. En liknelse som bet sig fast var det Mattias sade om att han fotade inkapslade öar av skönhet i ett hav av fulhet. Han sade det inte riktigt så men det var vad jag hörde.

Efter pausen hände något. Mattias visade bilder från sin bakgård utanför Uppsala och andra delar av Sverige och betonade vikten av att knyta an till skönheten i naturen som finns inpå knuten. Kanske var det en ton i hans röst som förändrades, närheten, att han kom in på familjen. Hans tal berörde mig så mycket mer än den första delen. På bussen på väg hem till Sunnersta bildade min frikopplade hjärna en teori om vad som kan ha hänt. Min hjärna analyserar bäst när jag inte lägger mig i så himla mycket. Och teorin presenterade sig som en upplevelse av att i Mattias avslutning var berättelsen jämbördig med bilderna. Innan ledde bilderna berättelsen vidare. Sedan tog hans budskap tag i mig och de sköna bilderna bankade med utsökt lätthet in det i mig.

“… to close the gap between what we really know and what we do”

Från ord till handling eller snarare, vetskap till handling. Att inte göra det man tror sig veta är rätt skapar en stressande dissonans. Se detta inlägg för en kort dikt på temat.

Mattias menade att vi alla kan agera på olika sätt, att myriader av möjligheter ligger öppna framför oss. Även om han inte uttryckligen sade det så hörde jag honom även säga att vi bara kan börja där vi är, vara de vi är och kan vara.

Detta var inga nyheter för mig, inte heller det han sade om HIV/Aids-epidemin i Sydafrika, skövlingen av regnskog på Borneo för att ge plats åt palmolja, gruvdriften efter bauxitmalm i Australien eller hur lätt ursprungsbefolkningens röst väger när avgörande och livshotande beslut fattas. Kvällen var heller inte tänkt som en stund kunskapssamlande. Mattias vill levandegöra de saker han sett för oss andra som inte dinglat i ett träd ett par veckor eller blickat in i en förälskad orangutangs bruna ögon. Enligt mig lyckades han mycket bra, och det var inte bara bildernas förtjänst. Jag lyssnar gärna igen och kommer att hålla utkik efter CEMUS öppna seminarier i fortsättningen.

Några egna reflektioner:
Berättelsernas betydelse. Sedan människan tämjde elden till en lägereld, och kanske till och med före det, har vi berättat historier för varandra. Brottstycken av restaurerad verklighet för oss att lära av, njuta av, uppröras över och skratta åt. Mattias förstärker dem med sina bländande fotografier. Han ser dem som ambassadörer som sprider sitt budskap över världen. Med den fascinerande och oemotståndliga bilden av en hotfull kungskobra badandes i bäckens vattenpärlor framför mig undrar jag vilket budskap denna bild bär runt jordklotet. Det tycks krävas ett lika välkomponerat sammanhang för att få avsedd effekt med en välkomponerad bild. Eller?

Förändring. Mattias visade ett filmklipp där diverse potentater klargjorde att en förändring måste till. Förändring, förändring, förändring. Och inte en vanlig förändring för man skulle kunna tro att det bara var att sitta still. Allt förändras, försök att stoppa den! Nej snarare en styrd förändring, en kursändring, brytande av vanor och beroenden. I frågestunden kom denna fråga på tal i och med en åhörare som påpekade att naturbilderna bara (för det mesta) visade romantiska, exotiska bilder av världen. Mattias svarade att alla bilder han visar inte alls är romantiska men också att han vill förmedla en känsla av förundran och vördnad (hörde jag igen) och att för mycket elände bryter ned folk så att de inte bryr sig om annat än sig själva. Min reflektion är att det jag hört om missnöje och hopp som förutsättningar för förändring stämmer bra. Missnöje och hopp. Utan missnöje finns det ingen orsak till att ändra något. Utan hopp är det ändå ingen idé.

Vad ska man tro på? Mattias berättade om ett exempel då han träffat en forskare som sade en sak och en annan som hävdade motsatsen. I det sammanhanget trampade jag med fötterna och ville berätta om hållbarhetsprinciper. Efter att ha haft dem både i bakhuvudet och framhuvudet, förhoppningsvis inte helt bakochfram, i ca åtta års tid tycker jag fortfarande att de fungerar som vägledare till vilka aktiviteter som grovt sett kan ses som hållbara respektive ohållbara. I många fall störande men då vet man i alla fall vad man har att arbeta med.

Att knyta an till sin omgivning. Om det var något Mattias var tydlig med och knappast lämnade öppet för publiken att välja själva så var det uppmaningen att knyta an till naturen bakom knuten, att hitta sina egna vägar till att förundras och extatiskt njuta av sin existens. Jag tolkade hans uppmaning som att erfara att man ingår i och skapar något större än sig själv och att det är fantastiskt. Jag instämmer så mycket jag bara kan. Dock är jag inte den typen som ropar bravo i salongen men njöt av bilderna och Mattias ord och framförallt vad de bar med sig - what I indeed really know.

Min djupa beundran och stora uppskattning av zenmästaren Thich Nhat Hanh kommer bland annat av hans oupphörliga uppmaningar och påminnelser om just detta, att öva sig i att återanknyta till världen runtomkring oss. Att uppskatta de små tingen och se sig själv ihoptvinnad med detta. Det är det han bland annat menar med att vara mindful, uppmärksamt närvarande, att se att man är en ihoptvinnnad del av allt annat i världen och samtidigt en medskapare. Gränsen mellan mig och allting annat blir för en stund suddig och med det föds ett ansvar. Och jag tror att det är det Mattias menar då han säger att vi allihop bär ett ansvar för världens utveckling. När han säger att hållbar utveckling kommer från hjärtat, vilket han gör, klappar mitt i samtycke.


 

Ge mig ord.