Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/cache.php on line 99

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/theme.php on line 576
Björn Eriksson » Mysticism Och Orientaliska Bullar

Björn Eriksson

 

Mysticism Och Orientaliska Bullar 02 november 2009

Sparat under: Mat, Recensioner — Osso @ 11:00

Jag döpte först detta inlägg till “Tankar om boken Franny and Zooey” men som vanligt blev det något lätt annorlunda och samtidigt inte. Same, same but different. En fras som för mig fångar den kontinuerliga återfödelsens princip.

I fredags samtalade jag med vännerna i bokcirkeln. Vi har inget särskilt namn vad jag känner till. Vi är bokcirkeln, helt enkelt. Jag hade tänkte laga pumpasoppa med anledning av Halloween men till min förvåning fanns det inte en enda pumpa att få tag på i Gottsunda centrum. Det fick bli improviserad linssoppa istället. En princip jag har när det gäller smaksättning och som i synnerhet blommar ut när det gäller linssoppor är att det ska vara lite starkt, sött, surt och salt. Men inte i jämna proportioner. Den blev lite stark. Men det var inte matlagning detta inlägg skulle handla om. Dock har jag, uppmuntrad av Martins upprepade hyllande av de orientaliska bullarna, bifogat receptet på slutet.

Franny and Zooey är skriven 1961 av J.D. Salinger som är mest känd för boken Räddaren i nöden eller The Catcher in the Rye på engelska. Franny och Zooey var min första läsning av Salinger. I korthet händer följande. Franny får ett nervöst sammanbrott som på något sätt har att göra med en grön liten bok (som visar sig vara boken The Way of the Pilgrim). Hon återvänder till sitt barndomshem där hennes bror Zooey fortfarande bor. Boken utgörs av ca fyra scener som fylls av rika beskrivningar av samtal och ett fåtal möten mellan Zooey och syskonens mor samt mellan Franny och Zooey. Man kan lugnt säga att om man gillade Harry Potter är det inte alls säkert att man gillar den här boken. Det är inte mycket till rafflande handling men tempot och vändningar i dialogen gjorde det svårt för mig att lägga ifrån mig boken.

Bokcirkelns samtal cirklade kring den grundläggande frågan “Fattade ni vad den här boken gick ut på?”. Att boken tycks vara en del i en svit av berättelser om de extraordinära syskonen (de Kloka barnen) Glass, alltså inte enbart Franny och Zooey, gjorde det inte så enkelt. Att J.D. Salinger tycks vara en enstöring med passion för andlighet och esoteriska läror gör det heller inte enklare. Vad går boken ut på? Jag tänker inte försöka återge varken samtalet eller samtliga associationer som boken gett upphov till. Trots att vi inte kom fram till något tydligt svar på den övergripande frågan lyckades den onekligen hålla oss sysselsatta ett bra tag och jag måste medge att boken gör sig påmind då och då. Under helgen har jag vid flera tillfällen stannat upp och för mig själv återknutit till boken.

Detta inlägg bör alltså ses som ett tillägg till fredagens diskussion. Det började med att jag slog upp boken på Wikipedia. Där finns en drös fakta och reflektioner som man kan fresta sig med. Det fick mig emellertid att minnas en reflektion som jag inte nämnde och det handlar om icke-kunskap. Salinger kryddar texten med hänvisningar till religiösa urkunder och gärna till mystiska sådana. Till handlingen hör att de två äldsta bröderna i syskonskaran Glass (fråga mig inte hur många de är, det står säkert på Wikipedia) smyger in avancerad religiös undervisning i de yngsta barnens bildning. En komponent av vikt tycks vara idén om icke-vetande eller icke-kunskap som jag vet fanns inom tidig Daoism. Icke-kunskap ska inte förväxlas med okunskap. Det handlar snarare om att släppa taget om sin kunskap för att vara i kontakt med livet och uttrycka Dao. Ett vanligt citat från skriften Tao Te Ching är ungefär “Det Dao som kan nämnas är inte det sanna Dao”. Av det känns det logiskt att komma till slutsatsen att den som vill uppleva eller gestalta det sanna Dao behöver släppa sina föreställningar om detsamma. Precis som detta inlägg har boken gott om referenser. Det räcker ju inte med att säga att bröderna Buddy och Seymour försåg lilla Franny och lille Zooey med mystiska böcker. Det är Mäster Eckhart och Avatamsaka sutra som gäller. Om idén om icke-kunskapen var av stor vikt i boken hade jag uppskattat om Salinger lagt lite mer krut på den och referat till Daoismens vise män istället för att tidstypiskt stanna vid Zen som i grunden är en japansk variant av kinesiska Chán som i sin tur härrör ur sanskritens Dhayna som till svenska ofta översätts till Meditation. Och nu känns det som att jag gör en Salinger genom att visa att jag kan slänga mig med ovanliga ord. Men vad vill jag ha sagt? Hmm… jo jag fick känslan att Salinger snurrar till det lite extra för att ge berättelsen trovärdighet men som jag tycker att referensen till Tao Te Ching ovan tydligt visar behöver det inte snurras till så mycket mer. Det är nog snurrigt för mig ändå. Så lite mer tydlighet tack. He he!

Till handlingen, igen, hör att syskonen Glass är oerhört bildade och intelligenta. Det är nästan som om Jan Guillou har fått vara med i karaktärdesignen men blivit snuvad på brutaliteten. Med andra ord tycks Franny och Zooey kånka på ovanligt stor mängd kunskap och en tveeggad intellektuell skärpa. Både Franny och Zooey verkar uttråkade av sin omgivning och utgjuter sin leda och sitt förakt för idiotin omkring dem. Boken om Jesusbönen (den om Pilgrimen) driver Franny till det nervösa sammanbrottet (eller så beror det på att hon ersatt livsmedel med cigarettrök). Mellan raderna anar jag frågan “Vad är vitsen med att bidra och att leva i en värld där folk mest är fullkomliga idioter?”. Jag får intrycket av att Salinger ställer den frågan och ger sig själv en uppsträckning i slutet av boken så att Franny somnar i frid. Råkade snegla på en analys där man ville se hela berättelsen som en modern zenberättelse, en berättelse utan uppenbar poäng, och att Franny går från svår förvirring till klarhet och upplysningens sällhet. Jag tycker att det är att dra för stora växlar på berättelsen. I så fall är det betydligt roligare att skapa moderna zenhistorier på egen hand.

“Sebastian får Kegon i sin hand
ser att två kilometer bort
är Välkommen hit!”

Jag vill inte på något sätt ifrågasätta zentraditionens berättarskatt utan ifrågasätter impulsen att kategorisera berättelsen som zen för att den är svårtydd och har östasiatiska referenser. Men nu är det säkert min djupt rotade okunskap och oginhet som talar. Se boken som en upplysande zenhistoria, för tusan! Det tjänar alla på.

Så hur kom jag att tänka på boken i helgen?
(1) Jo, jag och Mari var på en dansföreställning i lördags. Det var en fest-föreställning för att fira att Uppsala Dansteater fyller 30 år. Det var intressant och gav oss gott om scener att tolka och diskutera. En kommentar var att det var synd att akterna var så mörka och svåra. Föreställningen beskrevs ju som en fest. Det var modern dans med blandade former - videokonst, pianospel, drama samt åtta kilogram lin. Varför inte dansa en härlig dans med synkroniserade skutt, hopp och snurr? Jag vet ju att de kan sådant. Men ibland kan det vara svårt att nöja sig med det enkla (inte för att jag menar att det är speciellt enkelt med synkroniserade skutt, hopp och snurr, vilket är min poäng, men jag misstänker att duktiga dansare med konstnärliga ambitioner tycker det). Konstnärligt blir lätt mörkt och svårt. På samma sätt som det tycks lättare att locka fram de obehagliga känslorna än de behagliga. Reflektionen var att verken ofta gynnas av att man släpper sina föreställningar om bra eller dåligt, rätt eller fel, svårt eller enkelt - för att bara dansa.

Jag är medveten om att koreograferna och dansarna mycket väl kan försvara sig med att säga att det var just vad de gjorde, att det är mina föreställningar om “dansfest” som är i vägen, inte det mörka i föreställningen. Zooey har talat.

(2) En andra reflektion var från ett samtal om en vän som tycks omgärdad av motgångar och elakheter. Vi känner dem inte men förstår av berättelserna att folk i vännens omgivning, med undantag från oss så klart, är fullständiga idioter. Reflektionen var att även om folk, några eller flertalet viskar Zooey, så är det tärande att söka fel och sänka sin omgivning. Det är som att spinna ett nät av klibbiga nedvärderande trådar och på grund av sin klibbighet fastnar det nedvärderande även på en själv. Det blir svårt att överhuvudtaget hylla någonting, utöver programmet Roast på Berns. Vi kan hylla för att något är bra men också för att det, vi själva och andra ska bli bra. Franny och Zooey har uppenbara problem med detta…

Ett tydligt budskap i boken är att undervisning borde handla om att odla visdom istället för att jaga kunskap. Med en så komplicerad bok som denna borde handla om något mer, tänker jag, något djupare. Men vad är djupare och svårare än detta, att erhålla visdom utifrån kunskap?

Natten lider när jag skriver detta. Tre minuter kvar till måndag och jag lovade mig att denna reflektion skulle bli en söndagsskrivning. Om man drabbas av existentiella kval, uppfylls av förakt för korkade människor och system (s.k. spånskivor) eller rent allmänt tappar tron på det goda är matlagning en god idé. I synnerhet att baka är bra, se till exempel oraklet i filmen Matrix. Från nästintill oätliga livsmedel var för sig (idioter) blir de när de blandas (gemenskap), får tid att växa och sedan värme (kärlek), väldoftande bakverk och parentesen försvinner - frid.

Kryddiga ringar från Orienten
från Bröd med smak, ICA förlag
ca 12 st
1 gul lök
1 pkt (50 g) jäst
1 burk (400 ml) kokosmjölk
1 msk mald koriander
1 msk spiskummin
1 msk salt
1 dl korinter
2 dl fint rågmjöl
7-8 dl vetemjöl

Värm kokosmjölken fingervarm. Blanda lite av den med smulad jäst i en bunke. I med resten av mjölken, hackad lök, kryddor, koriter, rågmjöl och nästan allt vetemjöl. Jobba degen smidig och låt jäsa minst 40 minuter. Knåda och dela i mindre bitar. Receptet säger 12 st. “Forma bitarna till fingertjocka längder som läggs i lätt smorda små runda kransformar (s.k. babasformar).” Låt jäsa i ca 20 minuter.
Grädde i nedre delen av ugnen i 250 grader ca 12 minuter.

Egna kommentarer
Jag hade mer vätska än en burk kokosmjölk. T.ex. kan man ju skölja ur resterna i burken med lite vatten. Russin istället för korinter men att kunna säga att det är korinter ger onekligen en starkare orientalisk touch. Jag hade inget rågmjöl hemma så det fick bli kornmjöl istället. Om man inte har några babasformar, som för övrigt skulle kunna bli årets julklapp, går det alldeles utmärkt att göra små bullar istället.

Fyra ord som jag fann svårstavade i detta inlägg
- Existentiella
- Guillou
- Synkroniserade
- Mysticism

(en lite zenberättelse i sig kanske)

 

Ge mig ord.