Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/cache.php on line 99

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/theme.php on line 576
Björn Eriksson » Fritt och galet

Björn Eriksson

 

Fritt och galet 10 november 2009

Sparat under: Betraktelser, Mediablogg — Osso @ 11:43

Här sitter man och försöker komma på lustiga historier, berättelser som griper tag och ruskar om läsaren. Det händer ju att jag läser Tage Danielsson för inspiration och får prestationsångest. Så snyggt han speglade det absurda i den så kallade verkliga världen genom sina skruvade berättelser. Skam den som ger sig, tänker jag och upptäcker att det finns en ny inspirationskälla eller snarare en förmedlare av källor - Sveriges radio.

I dag läste jag om Laholms kommun som satsar på att tänka fritt och vågar vara lite galna genom att köpa färgglada hattar till cheferna.
“Färgerna står för olika sätt att tänka, och hattarna ska hjälpa bärarna att hitta nya infallsvinklar på problemen, hoppas man”

Denna lilla notis är som en brustablett i mitt sinne. Frågor och utvecklingsspår spottar och fräser med hopp om lindring. Hur hade historien t.ex. utvecklat sig om det var Arto Paasilinna som fick fatt på den? Den deprimerade mellanchefen tvingas motvilligt till ledarskapsutbildning där en hurtig coach trycker på honom en färgsprakande kreation i Tyrolersnitt och PAFF - tro det eller ej, men livet och problemen kommer i ny dager. Han löser sina problem, alla blir glada och som väntat startar den lilla byn en storindustri av detta. Det hela slutar med att han i sitt förgyllda vrålåk känner en tomhet välkänd krypa inpå honom, livet saknar utmaning och kris. Men så kommer han på det, som slutvändning, tar han ju av sig hatten och blir den deprimerade mellanchefen igen och vaknar upp till sin strålande ekonomi och drar sig tillbaka till en jaktstuga i Finlands oändliga skärgård. Som ni märker skulle det mycket väl bli uppföljare då arvingarna hittar Pekkas (han heter så) dammiga hatt. Eller så har han inga arvingar, nästan troligare för hatten fixade mycket men inte potensen, och då är det skattsökare som åker runt och letar.

Jag kan ju inte låta bli att fundera över vilka färger som står för vad. Är det också så att cheferna har en hel uppsättning hattar? En hatt för att blåneka och en som matchar rosenrasande?

Hade kommunchefen på sig en innovativ hatt när hon fattade beslutet om satsningen. Om inte, varför då blanda in ett par hattar? Det blir nog lite upprörda känslor kan jag tro och i backspegeln kommer man troligen att säga att felet var att man satsade för lite. 18000 är ju ingenting för ett par fritänkande chefer som gör lite galna saker. Nej man borde har gjort en präktig EU-ansökan inklusive ett partnerskap med en annan kommun, helst i Baltikum eller någon av de nyblivna EU-länderna. Ett par miljoner borde de ha satsat för att få trovärdighet och spridning. I projektet borde man dokumentera effekten för att sprida det goda exemplet. Resten av utvecklingen känner vi från Paasilinna.

Den omvälvande färglada hatten är som en given ingrediens i en berättelse av Tage D. Jag kan inte släppa min förhoppning att det går vägen (med hattarna). Tänk vad fantastiskt om det fungerar. Det skulle som sagt kunna bli Laholms bidrag till Sverige och världen. Här bubblar maktspåret upp inom mig. Jag kommer på att jag vill ge alliansregeringen en laddning hattar och vips framstår oppositionens förslag som intressant på ett helt nytt sätt. Om de fortsätter att vara dåliga förslag i ministrarnas ögon vore det nog rättvist ändå att säga att det inte är förslagen det är fel på utan avsändarna eller ministerögonen… Men tänk vilka intriger det skulle kunna bli för att få rätt person att i rätt ögonblick sätta på sig rätt hatt. Det är ju nästan svårare än att få rätt person på rätt stol i rätt tid. Vad skulle t.ex. hända om den åderlåtna försvarsmakten fick dessa hattar för att hitta nya lösningar? Vore det positivt eller negativt för freden? Det får vi aldrig veta för i det militära byter man inte hattar hursomhelst men å andra sidan skulle de bosätta sig i den om man höll dem, militärerna, utomhus.

Apropå militärer och politiska intriger, hur skulle Jan Guillou gestalta berättelsen? Hm… där tog det stopp minsann men även solen har sina fläckar. Men Stephen King då han gillar ju skruvade händelser för att sedan se vad som händer? Eller min skräckälskande vän Janne? Jag ser en sliten hatt med udda färger, på sätt och vis påfallande lik sorteringshatten i berättelsen om Harry Potter. Men denna hatt förvrider sinnet på den som bär den. När hatten tas av står den vanlige, schyste chefen framför en men när hatten åker på släpps mörkret inom honom eller henne fram och det blir Mr Hyde och Hulken av alltihop.

Nu när inspirationsglasets väsande tystnat och vätskan är klar och bubblorna klamrar sig stilla längs den genomskinliga väggen framträder berättelserna där hattarnas effekt är självklar och obestridd. Inget konstigt med det, en kreativitetshatt som ger nya infallsvinklar på problem. Men vad är folk beredda att betala för en sådan? Vad är de beredda att göra? Finns det hemliga sällskap som klär upp sig och idkar orgier i inspiration, iklädda dessa jovialiska hattar? Förlagsvärlden både förnekar och värnar dess existens. Bonnier, Bonnier, Bonnier. Den principfaste sanningssökaren till antagonist, hellre fakta än galna upptåg, finner att det kanske bara funnits en Bonnier hela tiden och att namnet är en äldre variant av bonnet.  Besynnerliga folksånger om trekantiga hattar blir begripliga. Politiska händelser och skandaler hamnar i nytt ljus. Kanske var det självklart för Jan O. Karlsson att låta skattebetalarna stå för den där kräftskivan? Eller var det först när mediastormen låste som han satte på sig en färggrann sydväst.

Och detta var bara ett axplock. Nu kanske läsaren undrar varför jag publicerar detta offentligt om tilltaget i Laholm rymmer så många strålande idéer. Jag har inget bra svar på det utöver min önskan att leva i ett generöst samhälle. Om man ser till aktiviteten i kommentarsfälten så skulle man kunna se detta som ett öppet brev till min vän Jan.

Och en sista. Form och innehåll hänger ihop. Här ser vi t.ex. den mycket populära avgränsningshatten “En sak i taget”. Ur ett genusperspektiv bör anmärkas att den vandrat från “osynliga fröknar” till mellanchefer, företrädesvis medelålders män, som vet hur man levererar. Den ursprungliga motivationen sägs vara förhoppningen att en kokett liten fröken ska titta in i hatten men om detta inledningsvis uteblir tar sysslorna i synfältet över och önskan glöms bort. En sak i taget.

 

1 Kommentarer för detta inlägg

 
Janne Says:

Jag fastnar först i skräcktankar om hattens förtjänster som visar sig ha ett högt pris. Att någon dör varje gång man får en bra idé eller att varje ny infallsvinkel följs av ett otroligt omdömeslöst beslut. Det sistnämnda skulle förstås snarare bli ganska komiskt när huvudpersonen försöker kompensera sin omdömeslöshet genom att använda hatten på nytt. Och på nytt. Och på nytt.

Eller så är det bara ett elakt practical joke och när alla chefer har hattarna på sig, filmar man dem och lägger upp på YouTube.

Det är ett spännande experiment - att inspireras av verkligheten på det här specifika sättet - och jag har någonstans en mapp med urklippta notiser som jag har tänkt att de kan användas på liknande sätt någon gång. Kanske skulle ta och leta upp den…

Ge mig ord.