Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/cache.php on line 99

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/bjornes/public_html/wp-includes/theme.php on line 576
Björn Eriksson » Recension

Björn Eriksson

 

“Billig-energi-kriget”? 11 december 2010

Sparat under: Betraktelser, Engagemang, Recensioner — Osso @ 0:45

Förra året laddade jag inför COP15 i Köpenhamn. Tonläget var aningen uppskruvat med inslag, debatter och utspel. Vintern lyste med sin frånvaro. Det talades om det lilla fönster av möjlighet som för en kort stund stod öppet för modiga regeringar om de vågade satsa på morgondagens generationers välstånd.

Snopet stängde konferensen utan resultat. Bättre lycka nästa år sades det. Vintern blåste till med kyla och drev som blev liggande länge. (mera…)

 
 

Mysticism Och Orientaliska Bullar 02 november 2009

Sparat under: Mat, Recensioner — Osso @ 11:00

Jag döpte först detta inlägg till “Tankar om boken Franny and Zooey” men som vanligt blev det något lätt annorlunda och samtidigt inte. Same, same but different. En fras som för mig fångar den kontinuerliga återfödelsens princip. (mera…)

 
 

Att knyta an bakom knuten - recension av ett föredrag 18 januari 2009

Sparat under: Betraktelser, Engagemang, Recensioner — Osso @ 11:09

I torsdags njöt jag av att bo i Uppsala genom att närvara ett kvällsföredrag på temat hållbar utveckling och ens eget ansvar av och med Mattias Klum, arrangerat av CEMUS. Föredraget väckte många tankar och reflektioner samtidigt som mycket lite av vad Mattias sade var nytt eller obekant för mig. (mera…)

 
 

Blindheten 28 augusti 2008

Sparat under: Recensioner — Osso @ 13:24

I väntan på att Stefan Holm skulle hoppa sitt tredje hopp på 2,36 i OS-finalen läste jag näst sista sidan av boken Blindheten från 1995 av José Saramago (Nobelpris i litteratur 1998). När Stefan hoppat sitt sista hopp läste jag snutten på den sista sidan. En tomhet infann sig i TV-soffan. Inte olik den jag kan erfara när en patiens går ut efter att ha gäckat en under lång tid. Det var en märklig känsloblandning. Hopp och hopplöshet… (mera…)

 
 

I am legend 21 oktober 2007

Sparat under: Betraktelser, Recensioner — Osso @ 11:17

Ett inlägg som skvalpat som utkast ett bra tag och som utvecklades under semesterveckan på Stora Karlsö i början av oktober.

I samband med att jag lämnade tillbaka sista delen i Harry Potter-serien och vattnade blommorna hemma hos Åsa och Janne lånade jag boken “I am legend” av Richard Matheson. Det är något speciellt med att vara hemma hos ens vänner när de själva inte är hemma och titta i deras bokhylla. Det är ett avslappnade sätt att lära känna sina vänner.

Allt sedan jag bekantade mig med vampyrböckerna av Anne Rice (”En vampyrs bekännelse” m.fl.) har jag fascinerats av vampyrer. Efter det har det blivit blandade berättelse som “Historikern” av Elisabeth Kostova, “Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist och självklart Bram Stokers “Dracula”.

“I am legend” kom först ut i Sverige som kiosklitteratur under titeln “Varulvarnas natt”. Dessutom ändrade översättaren på slutet! Detta har jag läst mig till i en recension av John Ajvide Lindqvist. Snart kommer “I am legend” som film, igen, med Will Smith i huvudrollen. Jag undrar om Will kommer att kontrastera huvudpersonen Robert Neville på fler sätt än utseendet. Neville är en reslig, blond alkoliserad och skäggig karl.

En mycket intressant aspekt med boken är att den är skriven 1954 och utspelar sig på 70-talet. Och jag måste säga att historien står sig. Matheson har inte tagit i så mycket när det gäller teknikutvecklingen. Den skulle nästan ha kunnat utspelat sig i nutid. Det är svårt att fly sin yrkesroll som miljöinspektör och jag frågar mig hur vatten och avlopp kan fungera. Det kan tyckas petigt att hänga upp sig på en sådan sak i en vampyrbok men när beskrivningar berättar om konserver och övergivna snabbköp och bensinmackar som försörjning kan jag inte låta bli att tänka på de stödsystem som gör dessa beskrivna förnödenheter möjliga. Det är ju knappast handpump på bensinstationen. Hur får man vatten i kranen när samhällsservicen ligger nere? Förövrigt är det vardagsbeskrivningarna som gör berättelsen bra.

Det som skiljer “I am legend” från många andra vampyrböcker är att rysningsmomentet av att vampyren är dold och dyker upp när rollpersoner inte anar det är borttaget. Robert Neville har en vardagsrutin när det gäller vampyrhanteringen. Jag antar att den senaste filmatiseringen inte kan låta bli att ändra och lägga till rysningsmomentet. I boken utgör det största hotet mot Neville honom själv. Om han inte klarar av att hantera sin psykologiska kris och alkoholism kommer han tveklöst att gå under i förtid. Boken utforskar i huvudsak idén om vad en människa är om övriga samhället rasar samman. Vad händer när undantagstillstånd blir till vardag?

Vampyrerna då? Det som lockar mig när det gäller vampyrer är att de är en lek med odödligheten. Som människa önskar vi att allt vi tycker om kan få bestå, att förfallet som kommer av föränderligheten ska göra ett undantag. Vi sitter fast i födelsens förbannelse för att anlägga karmiska proportioner. Vampyren flyr sjukdom, ålderdom och död. Visserligen till ett fasansfullt pris då andras död i förtid ger den odöda vampyren uppskov. Samma tankar finns i folklore och berättelser om karaktärer som sluter kortsiktiga avtal med djävulen.

Vampyren förändras och det är inte givet vilka spelregler som gäller. Varje roman eller novell behöver därför beskriva de livsförutsättningar vampyrerna har. I Bram Stokers Dracula är vampyren en blandning av aristokrat och ondskefull best. Den östeuropeiska vampyren liknar mer ett blodsugande monster än den förföriska vampyren som vuxit fram på senare tid inom litteraturen. I Dracula blir det en strid mellan ljus och mörker, förnuftet och tron ställs mot myten och tvivlet.

Ur ett naturvetenskapligt perspektiv tänker jag att leken med vampyrer kan vara ett sätt för människan att hantera sin roll som överlägsen toppkonsument i näringskedjan. Vi har instinktiva funktioner som gör oss rädda för rovdjur. När vi inte har andra arter som jagar oss kan vi hitta på dessa i form av varulvar och vampyrer för att få utforska den primala rädsla som då och då griper oss utan att vi förstår varför.

De senare vampyrberättelserna är desto mer nyanserade. Kan en vampyr vara god på samma sätt som en människa traktar efter att göra det rätta? Att leva av andras blod kan ju vara svårt att motivera men om det är det ända som står mellan en själv, som vampyr, och döden. Är det då inte förståeligt att vampyren dödar? När vampyren inte är självklart ond och inte står i motsats till människan blir det för mig intressant. Det blodsugande monstret kan stå som symbol för ens djuriska lustar och den förfärliga blodslust som kan väckas inom oss när förutsättningarna är riktigt ruskiga.

Att hitta på övernaturliga varelser med dessa egenskaper är kanske en nödvändig distans till oss själva för att våga och orka utforska dem. Det som lockar mig i vampyrfiktionen är frågan: - Vad är en människa?
Med vampyren som spegling kan vi försöka säga vad människan inte är, eller?
Och med den frågeställningen öppnar sig ett hav av existentiella frågor, vilket i sig kanske gör att vampyrlitteraturen särskilt lockar unga läsare.

Apropå moralfilosofi föreställer mig en dialog mellan en människa och en vampyr. I denna dialog gäller följande; vampyrer kan bli odödliga genom att bli gamla. För att bibehålla sin vigör och nå odödlighet behöver den dricka blod från levande människor. Vampyrer kan flyga, läsa andras tankar, har övermänsklig styrka och är i övrigt mentalt överlägsen människor.

 
 

Vackrast inte vackrast 10 augusti 2007

Sparat under: Buddhism, Poesi, Recensioner — Osso @ 7:57

Sköra efter en veckas frihet i Plommonbyn från skvalradio och vardagligt brus framträdde orden klarare än vanligt. “Inte vackrast…” blev för oss en buddhistisk sång.

INTE VACKRAST I VÄRLDEN
av eMiL Jensen

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant,
att det som är som det är inte måste vara konstant.
Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det,
gör det ni gör och aldrig får nåt för det,
låter ni bli så finns ingen annan där som gör det.
Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner,
gömmer och hjälper människor ni inte känner.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta,
som vågar vara snea och defekta.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Åh, hur ni lyckas inspirera,
få mig att vilja orka mera,
utan att jag känner mig sämre eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exaltera,
få mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster och det lyser igenom när man ser er

Så ni är vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Jag ser det i era ögon,
där ser jag vad ni ser

_______________________________

“Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant,
att det som är som det är inte måste vara konstant.”

Denna rad för mina tankar till det japanska koanverket Mumonkan. Att passera en vägg som är oändligt hög, hur är det möjligt? Att upptäcka att väggen inte alls är en stängd port utan en bro, är ett frigörande ögonblick. Kanske har jag tittat på den från fel håll och vart leder bron? Från lidandets och obehagets strandkant till befrielsens strand. Bron står avgiftsfri och tillgänglig för alla.En mur som tippas till en bro till allting annat är en fin liknelse om hur uppfattningen om ett separat ego upplöses i sammanlänkningen med allt annat. Vi bygger murar om oss som individer och grupper och tror att vi borgar trygghet. Jämför det med tryggheten av att inse att efter att murar blivit broar är vi aldrig ensamma, och har aldrig varit det heller!

Enligt den buddhistiska filosofin finns endast en konstant - förändringens. Våra kroppar liksom våra föreställningar, tankar och känslor ändras i en kontinuerlig ström. Det som är idag kan vara borta imorgon. Med buddhistisk övertygelse är det garanterat inte detsamma.

“Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det,
gör det ni gör och aldrig får nåt för det,
låter ni bli så finns ingen annan där som gör det.”

Här kommer bilden av medkänslans bodhisattva in. Det finns många poetiska bilder av Avalokiteshvara. I vissa kulturer är det en man och i andra an kvinna. För mig spelar det ingen roll. Avalokiteshvara ser allt lidande i världen och räcker ut sina tusen hjälpande händer. Medkänslan kommer ur förståelsen av att alla varelser är intimt sammanlänkade i världens virrvarr. De gånger vi medvetet sträcker ut en stödjande hand för oss själva och den som behöver manifesterar vi en del av Avalokiteshvaras tusen händer.

Utifrån strofen knyter jag även an till bodhisattvan Kshitigarbha som svor att bege sig till helvetesvärldarna för att erbjuda läran till de varelser som lider helvetets kval. För mig symboliserar detta att dharma inte är tänkt att praktiseras när allt känns bra och bekvämt utan hela tiden och särskilt när det är svåra tider. I sorgen är dharman ett värmande vägledande ljus på samma sätt som den kan vara en härlig partylampa under en födelsedagsfest.

“Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.”

Den första meningen representerar sann frihet för mig. Att välja sin egen väg. Det förutsätter en möjlighet till fri vilja även om det är svårt att stå emot vanor, lockelser och rädslor. Att rannsaka och välkomna sig själv på djupet leder till att vägen klarnar och sedan är det bara att i uppmärksam närvaro ta steg i rätt riktning.
Begreppet Dukkha (ung. lidande) är centralt i Buddhismen, på samma sätt som ordet “sjuk” är centralt i begreppet sjukhus. Att erkänna och se lidandet i sig själv och världen är första steget på vägen mot befrielsen från lidande. Att se och erkänna sitt lidande är skiljt från matyrskap där någon tar på sig stora umbäranden för någon annan, eller ett högre mål. Vi får nog med lidande, vi behöver inte söka upp mer. Att vårda sina sår kan fungera som en förstärkning av sin buddhistiska praktik i och med att de dels är en del av en själv och dels genom att påminna en om att minska lidandet i sig själv och världen. Att se, erkänna och släppa taget om sitt eget lidande är en effektiv väg bort från självömkan.

“Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner,
gömmer och hjälper människor ni inte känner.”

Detta återkommer till Avalokiteshvara som inte gör skillnad på hög, låg, ful, fin, snäll eller elak. Alla behöver kärlek för att läka. Att vara närvarande i nuet utesluter inte förmågan att visionera och föreställa sig en bättre framtid. Uppdelningen i vi och dom hindrar den storartade kärleken att flöda. Att omfamna sina fiender är ett steg mot helhet i det inre och yttre. Det handlar även om att göra det rätta även om det kan innebära att man bryter mot konventioner och tillfäölliga lagar.

“Ni är inte vackrast i världen
Världen är vackrast i er
och det är inte i era ögon
utan det är i det ni ser”

Denna vackra refräng slår an min syn på icke-dualitet som är avgörande inom Buddhismen. Allt omkring oss är fantastiska manifestationer av världens underbara kreationer. Det finns inget vackert eller fult i sig. Att se det vackra med en vacker intention är det vackraste. Jag blir vacker när jag blir betraktad på ett vackert sätt. I refrängen tackar jag alla som speglar fram det vackra i mig.

“Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.”

Enligt Mahayna buddhismen kommer nästa Buddha att föra fram de tidlösa lärorna på ett kärleksfullt sätt som inbjuder till stor glädje. Maitri på sanskrit betyder ungefär förmåga och intention att sprida kärlek och glädje - loving kindness. Kommande Buddha kallas Maitreya Buddha och avbildas ofta som en hejdlöst skrattande rund Buddha. Att skratta sig fram i världen samtidigt som så mycket lidande omger oss är en stor utmaning men en förutsättning för att sprida lycka och frid. Där det inte finns skratt finns heller inte grogrund för ett lyckligt liv.

“Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta,
som vågar vara snea och defekta.”

Som jag nämnde ovan kan det som är rätt strida mot rådande konventioner och lagar. Denna strof väcker även min åsikt om att ingen är perfekt och att det är bättre att försöka vara sann och äkta än perfekt. Perfektion med andras mått är en omöjlighet. Istället för att försöka utplåna sina brister är det bästa att omfamna dem, ge dem sig omsorg och kärlek. Genom att vara sig själv sann och förverkliga sig själv kan vi bidra med så mycket mer än om vi går omkring och önskar ömsom låtsas vara någon annan. Inom den tibetanska buddhismen finns det engelska begreppet - crazy wisdom, som kännetecknas av en utövare som ser bortom rådande normer. Utifrån detta kan hon eller han komma att göra saker som kan tyckas förbluffande, provocerande, löjligt och roligt.

“Åh, hur ni lyckas inspirera,
få mig att vilja orka mera,
utan att jag känner mig sämre eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exaltera,
få mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster och det lyser igenom när man ser er”

Dessa två meningar symboliserar för mig bodhisattvaidealet. Bodhisattvor finns inom Mahayanabuddhismen som varelser på gränsen till fullkomlig upplysning som återvänder till livets kretslopp för att sprida den buddhistiska läran tills alla varelser är befriade. Oavsett om det finns strålande eteriska varelser som swishar omkring och sprider kärlek och förståelse så fungerar symbolerna för bodhisattvorna som inspiration och motivation. I de stunder som vi önskar eller gör gott och i stunder av klarhet är vi nära att förverkliga en bodhisattva och en Buddha.

Raderna väcker även tankar på den praktiserande församlingen - Sangha. En sangha kan vara en samling munkar och nunnor och lekmän. Det kan även vara alla de saker som hjälper oss i vår övning. En livskamrat, katt, odlingslott, sittkudde. En sangha kan vara en grupp vänner som kommer samman då och då för att fika och diskutera, prata och lyssna. En sanghas funktion är att ge stöd och struktur åt övandet som en påfyllning och vägledning. Vi behöver inte hitta det rätta stället för att öva men vi behöver andra som kan hjälpa oss upp när vi ramlat omkull.

“Så ni är vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Jag ser det i era ögon,
där ser jag vad ni ser”

Jag är så glad för denna slutstrof i och med att icke-dualiteten återkommer. “Ni är inte vackrast…” och “Ni är vackrast…” blir samma sak. Jag betraktar andra som något vackert och de blir vackra. Jag blir vacker genom att betrakta vackert. Jag ser mig i möte med vänner och andra och bugar mig och citerar Thich Naht Hanhs fina dikt för hälsning

En lotus för dig
en blivande Buddha